Jag träffade den underbara och fantastiska Daniel Barker på Årstaskolan i tisdags och sedan igen på Kistamässan, på SETT igår. Jag fick både en fotosession och en bra pratstund. I en bisats frågade Daniel:
-Vad säger de som du fotograferar om dina bilder?
Jag blev förvånad över frågan, och svarade som jag upplever det:
-En like och kanske en delning på Facebook… men det är väl typ det vanligaste.
Han stannade upp och såg frågande ut och säger: Va!?
Jag har funderat periodvis över vilken återkoppling jag får på mina bilder, om jag är orättvis, för visst säger väl de jag fotograferar att de tycker att bilderna är ok/bra eller fina. Eller så är det som min pappa fick höra när jag var ”borta” i Paris, hör man inget så är allt bra. Hälsan tiger still.
Jag undrar ofta om jag ens gör bilderna för att få återkoppling. Det är så lite av den återkoppling som jag får som handlar om bilden, fotografiet, utan ofta handlar det om yta, utseende och modellen. De flesta som tittar på bilder av människor, som de känner säger något om den som bilden föreställer, inte något om själva bilden. Du tänker att det är samma sak, men det är det inte för mig. När återkopplingen på bilder är varför ser du så ledsen ut, så frågar man motivet, inte fotografen. En bild skapas genom ett möte mellan fotograf och modell, och alla som blivit fotograferade av mig, på min uppmaning vet att jag har önskemål om hur de ska stå, se ut och vara.
Låt mig klargöra en sak: Jag tycker om att visa upp mina bilder; jag vill att andra ska se dem, gärna reagera på dem, men jag tar inte bilder på människor för deras skull utan för min skull. Och anledningen är enkel, det är jag som söker upp mina motiv, inte de som söker upp mig. Om jag blir tillfrågad, ombedd att fotografera, då finns det en beställare,då skapas bilden för beställaren men för de flesta bilder som ni ser på den här bloggen är det jag som är beställare. Jag fotograferar människor jag möter/känner för att jag kan. Inte i första hand för att få återkoppling från dem. Jag hoppas alltid på mycket återkopplingen och visst berättar mina modeller att de tycker om bilderna. Men att säga det högt och offentligt är svårt, och någon jag har fotograferat formulerade det som så att det är svårt att dela bilderna för att det är svårt att dela bilder av sig själv, det krävs mod.
Visst vill jag gärna att de som jag fotograferar ska tycka om det jag gör; jag vill gärna att de berättar vad de ser, om de ser sig själva, eller inte. Jag blir också osäker om jag tagit en bild som jag tycker om, men som modellen inte tycker om den. Då vet jag inte riktigt hur jag ska förhålla mig till bilden, och frågan uppstår vems är bilden; min eller den som är fotograferad?
De som väljer att använda mina bilder i andra sammanhang smickrar mig, och naturligtvis är det en bonus, men de stora bonusarna är när någon faktiskt berättar vad de ser i bilden, vad de tycker den berättar om dem, om att vara människa, och det är oavsett om det är positivt eller inte. Eller när någon tittar på en annans bild, och berättar vad de ser. Det värsta är den återkoppling som handlar om att modellen säger att de inte tycker om sig själva, för att de ser ut på ett visst sätt. Jag vill inte att ett betraktande av bilden ska stanna vid ytan. Och en återkoppling om att jag tycker inte om hur jag ser ut, ger inte så mycket. Vare sig för dem eller för mig. Men jag förstår att bilder som är porträtt är nära motivet, modellen, och att det kan medföra att det är svårt att se förbi det som man ser som sina brister, later eller saker som man helst inte vill visa upp. Porträtt bygger på ett möte, ett samspel mellan fotograf och modell. Och bilderna blir som bäst bådas, både min och modellens, som sämst ingens och stannar i limbo.
Tack Daniel för att du frågade och undrade, det fick mig att fundera än en gång.
Till alla er: jag vill plåta mer porträtt och söker aktivt efter villiga modeller. Om du vill vara modell – skicka ett mejl eller så.
